Jakten på den perfekta eftergiften

Här kommer en favorit som publicerades i Equipage för några år sedan men som håller lika bra i dag som då – och som handlar om den eftersträvade optimala eftergiften.

Det är inte alltid det pratas om den utan det är snarare så att vi förväntas veta hur en eftergift ska ges. För att gå till grunden och för att få lära oss hur vi tränar upp den perfekta eftergiften bad vi topp-hoppryttaren, tränaren och tidigare förbundskaptenen Maria Gretzer guida oss.

– När man börjar hoppa måste man lära sig att ge en större eftergift än vad proffsryttarna ger. Nummer ett är att inte störa hästen i språnget utan verkligen lägga fram handen. Då är det bättre att tygeln är lite hängande, än att den är spänd. Ofta kommer ryttare efter med handen i språnget och det vill vi inte, förklarar Maria.

När man väl har den balansen att man kan ge en ordentlig eftergift i språnget och inte stör hästen, tycker Maria att vi ska träna efter den amerikanska legenden George Morris sätt att tänka. Han menar att alla ryttare ska ha en sådan kroppskontroll att dom kan ge en lång eftergift, en kort eftergift och en automatisk eftergift.
– Och detta ska man träna över små hinder så att man känner att man har total kontroll över sin hand i själva språnget, poängterar Maria. Många ryttare har dålig kroppskontroll och det finns även många bättre ryttare som inte har kontrollen som krävs. Dom kan inte lägga fram handen tillräckligt och flera märker inte själva att dom hela tiden håller kvar lite i hästens mun i språnget.

Automatisk eftergift är det som är vanligast och det innebär att man ger hästen så mycket eftergift som den behöver i språnget.

En lång eftergift kan till exempel behövas över en trippelbarr eller om du rider en känslig eller ung häst. Då ger du helt enkelt hästen lite extra eftergift i språnget.

En kort eftergift är istället en minimal eftergift där man ändå inte stör hästen. Det kan vara bra att kunna till en räcke – räcke kombination eller om du rider en väldigt het häst som ger sig iväg om den får en för stor eftergift.
– Men det är viktigt att förstå att en kort eftergift visserligen är en minimal eftergift, men det betyder fortfarande inte att du får hålla kvar i munnen på hästen, förklarar Maria och fortsätter. När vi tränade för George Morris ropade han i anridningen vilken typ av eftergift vi skulle göra över hindret som stod framför oss. Han var och är väldigt noga med att alla ryttare ska ha den kroppskontrollen.

Tippande överliv lika illa
Även om det inte är bra att komma efter i språnget och hänga hästen i munnen så är det lika fel att slänga fram handen vid öronen och därmed även slänga fram överkroppen.
– Det är svårt, men väldigt viktigt att kunna behärska överlivet i luften. Där har jag problem själv och jag hade kunnat spara många nerslag om jag kunnat det. Det gäller att vara lite tillbaka med överlivet och ändå lätta i handen. Kroppskontroll är något som alla ryttare borde öva upp även vid sidan av ridsporten, alla borde öva upp sin koordination genom andra sporter och idrotter.

Dom olika eftergifterna är ingenting som du ska börja träna på innan du känner att du har balans nog att inte störa hästen i språnget. Det är det allra viktigaste.

Och har du problem med balansen är det bra att ta ett mantag. För det är väldigt lätt att hamna efter hästen i språnget till en början, vilket kan leda till att hästen försämrar sin språngkurva och efter ett tag slutar att hoppa.
– Mantag är även bra att ta när du hoppar unghästar. Rätt som det är så hoppar dom ett stort och konstigt språng. Så det är bra att även träna in hur du tar ett mantag på lämpligt sätt. Det är ingenting man ska göra hela tiden men man ska lätt kunna ta till det när det behövs.

En yngre häst behöver generellt mer eftergift till en början så att man är helt säker på att hästen absolut inte blir störd i språnget. Ju mer kontrollerade språng hästen sedan gör, desto mer kan du gå över till att ge en automatisk eftergift, som är den optimala eftergiften.
– Även större hinder kan kräva mer eftergift, men oftast så är sprången mer kontrollerade när hindren blir högre. Men träna in eftergiften över låga hinder. Tyvärr tycker många att det är fånigt att sitta och öva på låga hinder, men för att lära dig är det där du måste börja. Alla hopptränare borde verkligen låta sina elever öva på lång, kort och automatisk eftergift då och då. Såklart utan att ryttaren kastar fram sitt överliv, säger Maria.

Eftergiftens riktning
Förr gav man ofta eftergiften i riktning mot hästens mun, med händerna på var sin sida om halsen. Men detta ökar risken till att ryttaren tappar fram sitt överliv.
– George Morris menar att om man låter handen gå som en dragkedja längs med mankammen så blir rörelsen inte så stor som om du för händerna mot hästens mun. Då kan du även trycka ifrån med armarna från mankammen så att överlivet kommer upp. Generellt är det alltså enklare att ge eftergiften längs mankammen eftersom du får extra hjälp av stödet mot den.

När du sedan känner att du utan problem kan kontrollera dom olika eftergifterna kan du även träna på att leda mjukt i luften över hindret.

Detta kan vara bra att kunna för att få en häst som hoppar en aning snett över hindret att hoppa rakt eller för att visa hästen vägen i till exempel en omhoppning.

Konsekvenserna
Om du inte riktigt lyckas med eftergiften och hela tiden hamnar efter hästen i språnget kan detta leda till att hästen snart börjar hoppa med spänd nacke och sänkt rygg. Det kan räcka med en träning för att en av naturen bra hoppande häst ska försämra sin språngkurva.
– Tio språng med drag i munnen kan få hästen att hoppa som en damcykel. Men det kan gå lika fort att förändra en häst så att den börjar hoppa igenom kroppen igen om den får eftergiften den behöver.
Många ryttare, är enligt Maria, dåliga på att ge eftergift, vilket tar bort hästens ryggverksamhet i språnget och störst är risken om det sker i samband med skarpa bett.
– Det är viktigt att tränare är noggranna med alla ryttares eftergift. Tränaren ska inte acceptera att ryttaren ens är minimalt efter i språnget. Pyttelite för lite eftergift har en väldigt stor betydelse för en känslig häst, avslutar Maria allvarligt.

Text och foto » Jenny Abrahamsson – arkivartikel

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.