Houston, we have a problem!

Förväntningarna var verkligen på topp igår när vi gjorde oss i ordning för den efterlängtade nypremiärstarten. Det var ju ett år sedan Ella och jag tävlade på bortaplan – och så mycket har hänt med henne sedan dess. Trodde jag.

Förberedelserna inför LB:2.an bådade oerhört gott i går morse. Ella stod som ett ljus när jag knoppade henne (tog givetvis tempen på henne, minnet av den senaste knoppningen som nästan tog två timmar eftersom hon vägrade stå still en sekund på gången (!), gjorde att jag genast misstänkte att hon var sjuk), vi kom i väg på nolltid eftersom hon knallade rakt in i transporten och på framridningen steg värdet på henne till en miljon – minst.

Min tränare Jan-Ove Olsson “förbjöd” mig att tävla henne förra året. Vi hade, så att säga, lite issues att arbeta med först…
– Wow, den här gånger kommer det verkligen gå vägen, tänkte jag när jag ridit fram till min fulla belåtenhet.

Den blågula var nästan vunnen
I mitt huvud, på väg ner mot tävlingsbanan, red jag programmet perfekt, jag såg den glasklara bilden på Ella och mig när vi dansade fram mellan bokstäverna. Jag fantiserade om den skyhöga procenten och alla applåder efter den sagolika ritten. 🙂

Så fick jag till min bedrövelse syn på det nybyggda, fina domartornet.
– Vad in i…, hann jag tänka innan jag genast satte stopp för min negativa tanke. Det här skulle vi greja. Efter allehanda miljöträningskurser vi genomgått och en himlans massa träning, var detta inte ens en ynka utmaning.

Jag sträckte på mig lite extra, rättade till sitsen och hann precis skymta Joes uppmuntrande ansiktsuttryck utanför staketet, innan vi äntrade banan.

Ella-o-jag-drssyr-nixMin plan var att med lite lagom tryck, trava rakt mot domaren och göra en provhalt. Därefter skulle jag trava förbi tornet i bägge varven. Sedan, om tid fanns, skulle jag göra en 15 meters volt av varje sort.

Det dröjde ändå hela ca 3 sekunder innan Ella fick syn på det inglasade domartornet. Det speglade sig lite, samtidigt som personerna där bakom rutan rörde sig en gnutta.

Inte en enda gång höll vi till på den delen av banan. Inte en enda gång. Resten vill jag inte prata om.

Det finns ett plus med allt
Det positiva i kråksången är att jag länge tjatat på Joe att vi ska bygga ett domartorn till vår ridbana hemma. Efter gårdagens insats från okamratliga Ella, var det han som föreslog att det skulle bli av.
– Nu bygger jag ett domartorn hemma, med glas och hela paketet. Så kan ni öva och öva och öva…

Jag vet ju att Ella inte hittar på sånt här på hemmaplan, men det lät jag bli att informera.

Nu ska jag invänta nästa klubbdressyr på den tävlingsbanan vi var på igår och fråga om vi då får starta utom tävlan. Får vi det går vi inte av banan innan Ella tar sig förbi domartornet, punkt. Om så domaren får ta en lååång fikapaus eller rent av åka hem, vi går inte av banan förrän solen går ner…

En tanke om “Houston, we have a problem!

  • 11 maj, 2016 at 11:01
    Permalink

    Ha ha ha. Förlåt att jag skrattar men jag känner så väl igen mig och du uttrycker din frustration så roligt.
    Jag säger som säkert så många andra: öva, öva, öva. Be att få komma till många olika platser så ska du se att det sakta ger sig. Att ditt sto accepterar även de konstigaste monster i hörnen. Lycka till! (är så glad för att du har börjat blogga igen!)
    Mvh, Elisabeth

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.