En myt begravs i SLUs senaste studie

Att ha kunskap om hur hästen, sadeln och ryttaren rör sig i förhållande till varandra är viktigt för att ryttaren ska kunna förbättra sin sits så att hästen inte ska behöva kompensera för ryttarens brister. I ett nytt doktorandprojekt vid SLU används teknik som ökar möjligheten att verkligen se vad som händer, dels hos hästen men även hos ryttaren.

Veterinär Anna Byström har studerat ryttarens rörelser, i förhållande till sadelns och hästens, i ett doktorandprojekt vid SLU. Igår försvarade hon sin avhandling ”The movement pattern of horse, rider and saddle in different degrees of collection” inom veterinärmedicin.
– Genom att studera dessa rörelser i olika grad av samling i skritt, trav och passage, kan vi öka förståelsen för samspelet mellan häst och ryttare, säger Anna Byström.

Bara en synvilla
Det är en gängse uppfattning att hästens bakben sätts längre in under kroppen i takt med ökad samling. Anna gjorde en upptäckt och bestämde sig för att djupdyka i ridkonstlitteraturen – och fann då att samtliga texter beskrev hur hästens rörelser vid samling förändras vad gäller vikt på framdelen och hur bakbenen sätts in under kroppen.

Annas fynd, med teknikens hjälp, visade att så inte alls är fallet.
– Ridlitteraturens beskrivningar av samling stämmer inte helt överens med hur hästen verkligen rör sig, konstaterar hon. Det är förvisso korrekt att hästen i hög grad av samling överför vikt från framdelen till bakdelen, men det stämmer inte att hästen trampar under sig mer, åtminstone inte i betydelsen att den sätter bakbenen längre in under kroppen. Sådana missförstånd är viktiga att känna till, särskilt om vi vill använda modern teknologi för att förbättra inlärning och prestation.

Läs mer om studien på HästSverige »

Foto » Michael Weishaupt/HästSverige

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *