Brunsten – en skurk att bli sams med

En stor sten föll från mina axlar när Ella fick besök av Marina Axelsson Callum, mästerlig hästmassör. Jag hade just bestämt mig för att åka in med Ella till kliniken för en grundlig genomgång. Något var fel men jag hade inte en blekaste aning om vad det var. Tur att Marina varit med förr.

EllaMcCarthyNär Ella bara var några dagar gammal visade hon sitt minst sagt yviga humör för första gången. När något inte passade galoscherna, stampade hon med frambenet, slickade öronen bakåt och liksom morrade åt den eller det mindre populära objektet.
– Typiskt ston, sa dom med mer erfarenhet än jag.

Jag skrattade mest åt hennes temperamentsfulla uttryck, det var onekligen lite charmigt…tills hon skulle ridas in.

Själva inridningen var ingen match. Hej och hå, kravlöst och kul, nemas problemas – år numero ett…

KicksparkHögre krav
Efter en tid var det då dags att ställa en aning högre krav i ridningen. Somliga dagar var det inte alls ett problem, Ella var då både ambitiös, lyhörd, medgörlig och utvecklingsbar. Med andra ord alldeles jättekul att rida!

Andra dagar: Betongvägg. Mina skänklar var hennes värsta fiende. Vid minsta beröring slickade hon öronen bakåt, körde upp huvudet och morrade (bekant). Ofta sparkade hon också mot min skänkel i protest innan hon tog bettet och rusade iväg.

Korkat, kan tyckas när man ser tillbaka i backspegeln, men jag såg verkligen inget mönster. Jag fattade noll. Med tre valacker i ryggsäcken, alla ytterst jämna i humöret, kände jag helt enkelt inte igen mig. Jag skyllde på hennes humör och lirkade, ömsom var bestämd, med henne i en strävan att hitta ett equilibrium där vi båda kunde trivas och utvecklas tillsammans.

Blev allt värre
Åren gick och humörsvängningarna blev hela tiden något värre, men mina metoder att få henne på gott humör, hade i takt med att hon blev äldre, blivit mer raffinerade. För det mesta funkade ridningen rätt okej, somliga dagar riktigt bra. Andra var plattfallet ett faktum. Jag minns inte hur många hopp- och dressyrträningar jag fått avbryta därför att hon helt enkelt inte gått fram, ALLS! Och fick jag, med svetten droppande, fram henne dröjde det bara ett halvt varv innan både jag och tränaren (och eventuell publik) upplevde det som att hon haltade/vinglade/stapplade.

Förra våren då hon nyss fyllt sju, började jag ana ett samband då hon vissa dagar var tjurig mot mig i boxen, inte gillade att jag borstade henne och saknade aptit. Dessa dagar skulle ridningen hamna på botten i grafen. Några typiska tecken på brunst, visade hon dock inte.

Tidigt i höstas blev hon, från och till, enormt öm i ryggen vilket bekymrade mig massor. Vi pratar ENORMT öm. Jag kunde inte blåsa på ryggen utan att hon ville krypa ihop. Ännu mindre kunde jag lägga på en sadel förstås. Samma dagar var hon även trasslig i munnen, la ofta tungan över bettet och spjärnade emot.

Vändningen
Det blev besök av sadeldoktor, veterinär och tandläkare. Men sadlarna låg som dom skulle, med tänderna och munhålan var det inget tokigt och inte hittade veterinären något heller. Så till sist ringde jag Marina Massör.

Hon kom – och där vände det. Under tiden Marina kände igenom henne berättade jag om min oro över att något garanterat inte stod rätt till!
– Nä, det är inget fel på henne, sa Marina med all tänkbar övertygelse i rösten. Hon brunstar bara. Ge henne ett par dagar så går det över. Passa på att promenera i skogen i stället och bara ha det trevligt ihop…

Glasklart! Tänk vad vetskap kan göra susen. Tack bästa Marina! Alla bitar föll plötsligt på plats.

Nu bråkar jag inte längre med Ella när brunsten är som värst. Jag håller koll i kalendern och under “peak-dagarna” får hon vila från ridningen. Då struttar vi runt i skogen, smaskar blåbärsris och bara njuter. Jag låter bli att borsta henne (så långt det går) och så skämmer jag bort henne med frukt.

Ovanpå den sköna känslan av jag nu förstår henne och kan bemöta hennes aviga brunst, har ridningen aldrig utvecklats så fantastiskt snabbt sedan dess! Inte mycket mening att grotta i varför, så är det bara.

Utrustad med en plan
Visst har det varit ljuvligt att slippa brunsten över vintern, allt har flutit på så smidigt med Ellas jämna humör. Jag hade nära på glömt bort den. Men så dök den upp i förra veckan. Det kunde inte misstolkas när Ella la öronen bakåt då hon såg mig med ryktborsten…
– Jaha, here we go again, tänkte jag och log lite för mig själv. Insåg ju att det inte gjorde något, nu hade jag en plan.

Jag ska verkligen göra mitt yttersta, för bådas vår skull, att hålla mig till den planen – även om hennes brunsttider inte alltid passar in så bra med mina planer. På söndag ska vi t ex tävla och igår hade jag  gärna velat träna på programmet…

Artikel om brunstiga ston
Den här erfarenheten fick mig att inse att det måste finnas massor av hästägare som stångas med sina ston, särskilt mellan mars och november, heeelt i onödan. Därför bad jag vår reporter Karin Moberg Granström att skriva en artikel om hur vi blir vänner med brunsten.  Känner du igen dig kan jag rekommendera dig att läsa den. Du hittar den i nr 2 2016 här i Butiken »

Bad-dayFakta: Stoets brunstcykel är ungefär 21 dagar, men det kan variera mellan olika ston. Det är i slutet av denna cykel som stoet visar brunst. Denna “krångliga period” varar mellan tre och åtta dagar men oftast i runt fem. Anteckna i kalendern så är du beredd och kan planera träningar och tävlingar därefter.

 

 

Till-OM-MIG

14 tanker om “Brunsten – en skurk att bli sams med

  • 3 maj, 2016 at 16:00
    Permalink

    Hej. Jag har haft ett likadant sto. Gick inte att rida vettigt under sommarhalvåret. Fick tips om att prova “Stroppy Mare” från Dodson & Horrel. Herregud vilken skillnad det blev. Hon gick både att rida, tävla och borsta på utan att riskera livet. Kanske värt att prova på Ella oxå?

    Svar
  • 3 maj, 2016 at 16:06
    Permalink

    Wow Nathalie, menar du att det funkade? Ska absolut prova, tack för tipset! Har provat med munkpeppar som är sagt “kan hjälpa” … men det åt hon inte.
    Glada hälsningar, Camilla

    Svar
  • 3 maj, 2016 at 20:48
    Permalink

    Jag ger också Stroppy Mare till mitt sto, funkar jättebra, men det tar ett par månader innan man ser effekt. Om hon inte äter kan du ju prova att blanda
    med t ex blöt mash, då äter min. Hälsn Susanne

    Svar
  • 4 maj, 2016 at 00:00
    Permalink

    Jag minns att vi hade en ponny på ridskolan där jag som ung som hade p-stav…
    Det är ända gången jag har hört talas om det, men kanske kan vara värt att diskutera med en veterinär…

    Svar
  • 4 maj, 2016 at 08:29
    Permalink

    Även jag har ett riktigt brunststo, jag vet inte hur många tävlingar jag fått stryka oss ifrån eller helt sonika inte kommit in på banan.
    Jag har varit på specialistsjukhus, skickat blodprover över halva Europa, testat husmors kurer och etablerade tillskott. Hon var ett sto som brunstade ÅRET RUNT. Visst cykler men det hade inga vinteruppehåll. Jag fick rådet att antingen sterilisera henne eller ta föl på henne. Så föl fick det bli. valde en hingst där hingstägaren fött upp hingsten själv och haft samma stolta i flera generationer. Så temperamentet var AO. Mitt sto blev dräktig på första försöket och det blev en annan häst. Från att vara stirrig,kinkig allmänt grinig så blev hon en riktig kelgris. Fölet blev ett fint litet sto och har nu tre år senare fortsatt vara en trevlig individ. Hon har haft vinteruppehåll med sina brunster och det går att rida och hantera henne utan problem.

    Svar
  • 4 maj, 2016 at 09:29
    Permalink

    Nu har jag beställt Stroppy Mare, tack för tipset! Jag berättar förstås hur det påverkar henne, får ge det några månader misstänker jag. P-stav Jenny? Intressant. Har heller inte hört talas om det. Värt att kolla upp.
    Paulinn, att låta Ella få ett föl har jag blivit rekommenderad av flera. Överväger det faktiskt men det är ju en rätt “stor grej”. Men om det visar sig att ingenting annat hjälper så kan jag tänka mig det. Kanske mest för hennes skull. Fortsättning följer… 🙂

    Svar
  • 4 maj, 2016 at 13:55
    Permalink

    Känner igen delar av din berättelse. Hamnade i samma sits, blev bättre av StroppyMare men.. ngt var ändå fel. Vi pratar om detaljer. Hästen presterade bra i höga klasser men kunde slå mot skänkeln. Till slut blev det ändå klinik igen. Och röntgen. Kissing spines konstaterades. Med ryggbedövning blev hon märkbart bättre i vissa skolor, så operation gjordes. Idag helt ny häst. Så det gäller att ha öppet sinne. Våga lita på sin magkänsla!

    Svar
    • 9 maj, 2016 at 10:36
      Permalink

      Ja Anna, magkänslan är oftast pålitlig men jag har en tendens att bli nojig så jag vet att jag ibland måste tysta den lite och avvakta. Det gjorde jag i tisdags och väl var väl det, då var Ella precis normal igen efter årets första tydliga brunst. Nu har jag lagt in hennes brunstcykel i kalendern… 🙂

      Svar
  • Tilbakesporing: Nya tider, nya tag, nygammal blogg – Equipage

  • 6 maj, 2016 at 21:21
    Permalink

    Hej Camilla,

    Vad glad jag jag blir när jag upptäcker att du börjat blogga igen!! Jag läste alla era bloggar tidigare och saknade dem mycket när ni slutade. Kul!!!

    Vänliga hälsningar
    Taina 🙂

    Svar
  • 6 maj, 2016 at 21:23
    Permalink

    Glömde min kommentar …

    Vad olika det kan vara! Jag har tre ston som brunstar så diskret att jag inte ens märker när det sker.

    Svar
  • Tilbakesporing: Kan jag ha missat något mirakelmedel? – Equipage

  • Tilbakesporing: Medvind… just nu. – Equipage

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *