Rivningsbara fälttävlanshinder kan rädda liv

Ni som följde VM-terrängritten i lördags fick uppleva Anna Hiltons och hästen Matrix W’s otäckta rotationsfall. Båda kom trots allt lindrigt undan, Anna bröt armen på två ställen medan Matrix W klarade sig oskadd. Det hade inte behövt hända om hindret hade haft en utlösningsmekanism.

Olyckorna fortsätter att avlösa varandra inom terränghoppningen och alldeles för ofta är det olyckor med dödlig utgång. Det har diskuterats och debatterats länge om huruvida det bör bli obligatoriskt med rivningsbara terränghinder. Dessa kostar mycket lite.

Förbundskapten för fälttävlanslaget, Staffan Lidbeck, är kritisk och menar att hindret som förorsakade Anna och Matrix W olycka i helgen, borde ha haft utlösningsmekanism.

I nr 6 2013 publicerades en omfattande artikel om debatten kring rivningsbara terränghinder. Ett utdrag:

“Alla friska hästar och ryttare kan rida fälttävlan, så länge vi gör det på en nivå vi hanterar och tar hjälp av professionella fälttävlanstränare. Men fälttävlan på elitnivå kräver en hel del mod. Det här är nämligen en av världens absolut farligaste sporter.

För bara sju år sedan skakades fälttävlansvärlden av inte mindre än tio dödsfall under terrängritter på bara ett år. Saken var klar – något måste förändras!
Sedan dess har sporten genomgått en ordentlig självrannsakan. Och mycket har blivit bättre.

Något av det mest revolutionerande är helt klart en svensk uppfinning – säkerhetshållare för fasta hinder. Det är inte en traditionell säkerhetshållare som vi annars ser inom banhoppningen, men lite åt det hållet.

Mats Björnetun är egentligen krockexpert men med ett brinnande intresse för ridsporten. Han har ett förflutet inom fälttävlan, bland annat som tävlingsledare på Baldersnäs mellan 1992 och 2005. Tillsammans med experter på formel 1-bilar, en av NASAmännen som byggde månbilen och ett gäng framstående banbyggare inom fälttävlan, hamnade Mats i FEI:s grupp som skulle titta på säkerheten inom fälttävlan.

ROTATIONSFALLEN VÄRST
Mats har tittat på dom så kallade rotationsfallen, vilket innebär att hästen slår i frambenen i hindret och sedan inte kan veckla ut dem eftersom hindret är fast. Hästen roterar då runt hindret och välter över ryttaren i fallet. Ofta klarar sig hästen relativt oskadd i sådana fall, medan ryttaren riskerar allvarliga skador och till och med dödsfall.
Genom att göra tidsstudier på sådana rotationsfall har Mats kunnat se att man som ryttare inte har en teoretisk chans att hinna reagera. Det tar en sekund från det att hästen slår i till ryttaren hamnar på marken och en människas reaktionstid är 0,8 sekunder, vilket betyder att ryttaren hinner agera precis innan man slår i marken och då är det redan för sent.
– Hästen är ju redan på väg uppåt och då känner inte ryttaren att fallet är på väg. Man har ingen teoretisk möjlighet att hoppa av – hur skicklig ryttare man än är, säger Mats.

Lösningen som han har tagit fram kallas för NewEra och är en brytmekanism, ett slags gångjärn, som löser ut vid ordentlig kraft. Den löser inte ut om kraften kommer rakt uppifrån, utan om hästen slår i hindret framifrån, som vid rotationsfallen.
– Fokus ligger på att ta bort rotationsfallen, inget annat. Det är där dödsfallen händer, menar han.

ÅSIKTERNA GÅR ISÄR
Men alla inom FEI var inte positiva till Mats förslag:
– En del är väldigt negativa till förändringarna. Det finns så mycket traditionalister i sporten som tycker att den ska vara tuff,
säger han.

Traditionella räcken togs bort för många år sedan från terrängbanan för att dom ansågs vara för farliga. Man satte istället in större, runda stockar, men det ledde till att ryttarna red för snabbt så nu vill man ha in lite farligare, skarpare hinder igen för att ryttarna ska få lite respekt för dom.
– Tyvärr måste det ske dödsolyckor för att folk ska reagera och i år har det bara skett ett dödsfall så vitt jag vet. Det var ett allvarligt rotationsfall i England i somras som man håller på att forska på. Det går framåt, det gör det, men det tar tid, menar Mats.

Hans lösning fanns med på fyrstjärniga tävlingarna både vid Adelaide och Lexington, men det är helt klart en majoritet av dom stora tävlingarna som inte använder sig av dom här fällbara hindren.”

Text » Karin Moberg  Foto » Tobias Granström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.